I dag gikk Meija og jeg gjennom Trädgårdsstaden, og lekte litt i en liten lekepark mellom husene, på vei hjem fra dagis.
Ei gammel dame kom ut og sjekket postkassen, og sa noe.
Jeg så mot henne. Ja, det var meg hun snakket til.
-Hva sa du?, sa jeg, og tenkte; "så surt".
-Är ni våra nya grannar!?, spurte hun grettent.
-Nei, vi er på vei hjem fra dagis, sa jeg med en hyggelig tone, og et smil.
-Här får barnet inte leka. Det är för dom som bor på gården!
Hun snudde seg og gikk mot døren.
-Vil du leke? Det er plass til deg også!, sa jeg ikke, men det var Anns beste forslag etterpå.
Om gamla hadde rett eller ikke, er egentlig uinteressant, men om hun hadde rett, så burde det skiltes ved gjennomfarten og ved lekeparken at; "Området er KUN for beboere. Ingen fremmede barn er velkomne", eller noe slikt. Det blir vel fint. NOT!
Uansett så lurer jeg på hvorfor noen blir så grinete på sine gamle dager. Ensomhet?
3 kommentarer:
Hej Ken!
Ja det är nog inte ett långt lyckligt liv som får människor att bete sig så mot andra. Väldigt ledsamt. Hoppas hon får en kram av någon som bryr sig om en gammal sur tant.
En kram även till dig och familjen även om ni inte är ett dugg ensamma.
Det er ikke lett å bry seg om sure mennesker, men jeg skal holde et øye med henne framover, og snakke med henne om anledningen byr seg, så får vi se om humøret hennes blir bedre med tiden.
Ta med kake, kaffe og en giftpille, ta en prat, og når stemningen blir god tar du fram kaffen og kaken, om stemningene blir dårlig tar du fram kaffen og pillen....
Legg inn en kommentar