Som småbarnsfar har jag nu fått nog. Å ena sidan är vi slavar av et uppenbart felande ekonomisk system. Å andra sidan förväntas vi vara goda föräldrar som med empati och medkänsla ger våra barn det bästa som tänkas kan.
Men det räknestycket går ju ta mig fan inte upp!
Igen blev man alltså uppringd från dagis: «Lilla snorkråkan är hängig. Hur snabbt kan du komma?»
Jaha, det var den dagen, tänkte jag. Alla planer, arbetet, ansvaret för att slita in pengar som bara rinner ut igen. Rakt åt helvetet.
Läste nått om at på 50-talet så var det nog med en nio-till-fem-arbetare i familjen. At man hade semester och mysiga hemmastunder.
Men nu, nu! Nu jobbar båda från tidigt till sent, somnar på soffan framför TV-en, och om man tar semester, har man med sig datorn för att kunna jobba…
Vad hände?
Och detta ständiga dåliga samvete, att man inte duger. Inte arbetar nog. Inte hinner.
Nej, säger jag, nu får det vara nog med att skicka sjuka ungar hem till hårt arbetande föräldrar. Staten, ta ert ansvar nu. Det är ju för satan i gatan på dagis att dom blev sjuka. Nästa gång vill jag höra: «Lilla snorkråkan är hängig, så han kommer inte hem i dag.»
Just precis!
Varför skicka sjuka ungar hem för att transporteras till sjukvården när det är bättre att en läkare åker dit bacillbarnen är, på dagis?!
Då hålls hjulen i gång utan onödiga uppehåll, utan smittspridning.
Gör om, gör rätt!
NU!
;)
