tag:blogger.com,1999:blog-8975011.post4432895886699353670..comments2023-06-08T11:42:57.788+02:00Comments on UPPSALAHANSEN - mål med mening: R.I.P.Ken Hansenhttp://www.blogger.com/profile/15522995952852001567noreply@blogger.comBlogger5125tag:blogger.com,1999:blog-8975011.post-9393079564130011302007-09-10T19:17:00.000+02:002007-09-10T19:17:00.000+02:00Andrea har som ett av de första mail hon fått, ett...Andrea har som ett av de första mail hon fått, ett grattis på 10 årsdagen (17 juli iofs men va fan) från Ola. Hon kan det nästan utantill. Han skrev att hon blivit en sån stor jente osv...<BR/>sånt kom Ola ihåg.<BR/><BR/>Vi var hela gänget på Aera och gjorde en 40 mans med Ola i tandem med respirator. Det höll på att gå åt pipan då nackremmen böjde ner huvet så att luften inte kunde tränga ner i lungorna. Ola blev blåare och blåare i ansiktet medan alla stod i cirkel runt och skulle gratta osv. Till slut skrek jag att lyft upp huvet han kan ju inte andas. Då drog han ett jätte andetag som om han skulle ta världsrekord i fridykning. Började direkt att prata om hur kul det var att ha fått hoppa igen och hur rörd han var att så många kompisar kommit från när o fjärran. Sen bjöd han på fest med grillat och öl.<BR/><BR/>Jag tänkte flera gånger klippa ihop nåt från alla träningsläger vi varit på tillsammans, eller skickat råmaterial så Ola kunde klippa själv. Det hann jag inte. Jag hade ju bara 13 år på mig. <BR/><BR/>Jag ska görat ändå nån dag, de e så kul att se vilket jäkla go och drag det var i den norska landslagsgenerationen. Från lilla Norge liksom och knuffa på fransmän och amerikanare. Ola, Ken och Pål som var lite ledartyper, ungtupparna, var hur kaxiga och orädda som helst. Inget var omöjligt. Klart att de siktade på medaljer.<BR/><BR/>Norge har förvaltat goet och drivet bra. (snittade ju dryga 20 på US nationals)<BR/><BR/>finns det ett ställe där gamla skydivers samlas efteråt så har han gott sällskap nu. Vi har mist många bra hoppare...Anonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-8975011.post-23791702425385150242007-09-10T09:54:00.000+02:002007-09-10T09:54:00.000+02:00Om Davids kommentar - "Fy vilken sorglig historia"...Om Davids kommentar - "Fy vilken sorglig historia" - var til mitt innlegg: Ja, usj. Jeg har flere.<BR/><BR/>Om Davids kommentar var til Sannas kommentar: Ja, den var känsloladdad, og lokket fram en tåre.<BR/><BR/>Karin: Vi kan jo håpe.<BR/><BR/>Livet er ikke bare en lek, men også en dans på roser, var det noen som sa en gang...<BR/><BR/>Selv sier jeg: Det er mer mellom himmel og jord enn bare helvete.Ken Hansenhttps://www.blogger.com/profile/15522995952852001567noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-8975011.post-60784386493165244672007-09-09T21:06:00.000+02:002007-09-09T21:06:00.000+02:00Livet på jorden är så tungt att leva ibland. Hoppa...Livet på jorden är så tungt att leva ibland. Hoppas att det finns en existens där bara BS finns...Anonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-8975011.post-89964933600766189132007-09-09T20:29:00.000+02:002007-09-09T20:29:00.000+02:00Fy vilken sorglig historia.Hoppas jag aldrig behöv...Fy vilken sorglig historia.<BR/>Hoppas jag aldrig behöver uppleva något liknande med en nära vän.Anonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-8975011.post-23331453303440174102007-09-09T04:14:00.000+02:002007-09-09T04:14:00.000+02:00Ola. Nu är du fri.Vi träffades flera gånger efter ...Ola. Nu är du fri.<BR/><BR/>Vi träffades flera gånger efter olyckan och vi hade under många år kontakt via mejl och sms.<BR/><BR/>Du var så mån om alla "barnen": Felix, Andrea, Fabian (som föddes 2 oktober 1993...) Razmus, Kristoffer och Alexander. Ola - de är stora barn nu!<BR/><BR/>Vår sommarskidresa till Stryn, för några år sen, förde oss till ditt fina hus i Røros - där din trofasta vän taxen (som då fortfarande levde) vankade omkring och undrade sannolikt vad de hurtiga svenskarna gjorde hos dig, där i Røros. <BR/><BR/>Du guidade oss stolt runt i ditt hus, visade oss hur du jobbade vid din mac, presenterade oss för din mamma och, såklart, demonstrerade alla tekniska finesser som förvandlade dig från en gelégrönsak till en modern och arbetande människa: vi var så jävla impade av hur bra du hanterade ditt liv. <BR/><BR/>Känslomässigt var det jobbigt, ledsamheten låg och bubblade nånstans - men jag jobbade hårt på att vara äppelkäck och glad. Vi hamnade till slut i köket. Vi skulle fika och jag var din förlängda arm, så att du kunde dricka. <BR/><BR/>Då brast det för mig inombords - jag grät tysta tårar och det var då - precis då som jag kunde uppleva hur en så spänstig kropp helt och fullständigt totalt har havererat från sin enda livsuppgift: att bära dig dit du vill. Det var första gången jag satt så nära, så länge och så reflekterande. <BR/><BR/>Och på så vis blev jag din förlängda arm. Tidigare när vi träffats tror jag att jag var rädd för att komma nära. Dessutom hade du tidigare ett helt team med förlängda armar. Professionella armar dessutom. Nu var dig jag nära. Och jag kunde på nära håll se och uppleva en död och obrukbar kropp - men en fullständigt unik och fantastisk modig människa. <BR/><BR/>Det bästa av allt - trots det onda: du hade din hjärna, ditt hjärta och din värme. <BR/><BR/>Nu är jag förbannad för att vi tappade kontakten på slutet. Nu sörjer jag att vi aldrig mer kan skicka, eller ens skjuta upp att skicka det där smset, mejlet eller - IRL, besöket. Nu är det slut. <BR/><BR/>Eller - nu börjar det: ditt eviga liv, där du gör vad fan du vill med din saliga kropp. <BR/><BR/>Vi ses nån gång igen - där himlen alltid är blå! <BR/>Och där alla som vill, kan gå.<BR/><BR/>Sanna JanzAnonymousnoreply@blogger.com